En ruckelromantikers mardröm

För en ruckelromantiker finns det ett flertal varianter på mardröm. Ett är ett fantastiskt gammalt hus som är sönderrenoverat: spröjsade fönster bytta mot perspektivfönster.Ett annat är att se ett alldeles underbart hus förfalla. på Åland finns ett flertal, oftast i samband med ett hus från 1970-80-talet. Kan tänka mig att det gamla huset blivit för omodernt och det skulle ha blivit för dyrt och eller arbetsdrygt att rusta upp. Men jag gråter när ett fantastiskt hus ser ut så här:

Eller rättare sagt såg ut så här. Såg det åter dag och förfallet verkar ha accelererat.

Det som får detta hus att sticka ut från andra från samma tid är att verandan är placerad i vinkeln, som ger huset ett rätt kompakt utseende. För grunden i sig är ett vinkelbyggt, L-format hus. Hur många timmar har inte krävts för att bygga denna förfallna skönhet? Kom virket från den egna skogen? Blev stockarna tillsågade i den egna sågen, hos grannen eller kanske i byns gemensamma? Här har säkert gråtits, skrattats, älskats och bråkats. Det här har varit någons stolthet.
Önskar så jag kunde rädda det.

En fönstertvättares mardröm

Det finns så många fantastiska hus som talar till en ruckelromantikers själ. eller vad sägs om detta underbara hus i Geta:

Detaljerna är många som tilltalar mig. Jag har ännu inte sett något annat hus på Åland med en så stor del av ytterväggarna täckta med fjällpanel, bara mindre områden såsom burspråk. Eller alla de fantastiska fönstren som huset har, både de på själva huvudhuskroppen och på farstun, som dessutom är i två våningar, väldigt ovanligt för Åland. Det enda som stör mig är dörren av 60-talstyp. Hurdan var dörren som ursprungligen hörde till huset, när det som finns där nu är så fantastiskt? Spegeldörr? Pardörr? Vilken färg?
Det här är ett hus jag önskar barn i lätta sommarkläder och massor av spring i benen, eftermiddagsfika på gräsmattan och fladdrande gardiner. Lite färg och en massa omvårdnad skulle säkert ge denna husåldring många år till.

Rivningsivern

Det är självklart inte bara på Åland som rivningsivern hänger som ett hot över äldre bebyggelse. Exempelvis i Sundsvall är området Petersvik på tapeten. Petersvik, ett område med sommarvillor från slutet av 1800-talet som gjort för korta strövtåg ska ersättas av asfalt och terminaler.
Varifrån kommer denna rivningsiver? Varför måste gammalt, vackert, funktionellt rivas för att ge plats för något som jag, efter att ha läst en hel del, inte verkar ha underlag för framtida ekonomisk bärighet? Har de svenska (och finska skogarna) någon framtid som pappersindustrins guldgruvor? Eller rivs Petersvik bara för att man beslutat det, och trots att man insett att hamnen man planerat där kanske inte förverkligas så river man av rädsla för att förlora ansiktet? Jag har inget belägg för det, men det får mig att fundera.

Läs mer: www.svd.se/kultur/litteratur/trapatronernas-arv-hotas-av-utplaning_6341946.svd

Gråtrist

Det här är min personliga åsikt: i Mariehamn byggs tråkiga byggnader. 

Det har byggts en del höghus under de senaste åren i Mariehamn (inga enorma höjder på dem, eller som det uttrycks på stadens hemsida, "Mariehamn präglas av en måttfull byggnadsskala som i höjd inte överskrider esplanadernas lindar http://www.mariehamn.ax/stadsplanering-trafik/aktuell-generalplan/vaningar/"). Och de flesta av dessa känns som om de är stöpta i samma form. Det kan ha sin charm, med liknande byggnader intill varandra. Exempelvis älskar jag höghusen längs Skarpansvägen i Mariehamn., ska återkomma till dem i en senare post. Men när man går runt i en stad och tycker att bebyggelsen upprepar sig och den dessutom är trist, då börjar jag fundera var det gick fel. Har vi blivit så funktionella att vi dödar skaparglädjen och ersätter den med tristess? Har Mariehamn fått en intressant större byggnad sen stadsbiblioteket? Oj, det är en byggnad jag helt klart ska återkomma till!

Helsingfors, däremot... Jag ä fascinerad av att den staden bjuder på flera sakrala byggnader som är vackra, unika, fantasifulla. Den nyaste (?) är Kampens kapell:

Så levande, så iögonfallande, så inbjudande, så vänligt. Det är en byggnad jag känner att jag vill veta mer om. Jag vill dra med handen över väggytan för att känna byggnaden. jag vill se den från alla håll jag kan. Och jag vill veta mer om den. 
Den uppfördes under Helsingfors designhuvudstadsår 2012 och är ritad av Kimmo Lintula, Niko Sirola och Mikko Summanen från arkitektbyrå K2S. Byggd i för finländare välkända material: gran, klibbal och ask. Läs mer om byggnaden:  http://www.helsinginkirkot.fi/sv/kyrkorna/kampens-kapell

Med detta inlägg vill jag säga att det är sådant här som väcker uppmärksamhet även internationell, inte att bygga som alla andra. Inte se ut som alla andra småstäder i Norden. Skulle vi istället skapa nyskapande, innovativa, fantasifulla byggnader som kommunicerade med det gamla Mariehamn kunde ännu fler få upp ögonen för staden. Och jag vet att det handlar om pengar, men väljer man rätt kan man få pengarna tillbaka med god ränta längre fram. För bygger vi så att allt ser likadant blir det snart gråtrist oavsett väggfärg och snart tappar framtidens potentiella bosättare intresset.