Färg som överraskar

I Mariehamn är färgpolicyn rätt enkel: stick inte ut alltför mycket. Det innebär att hus i Mariehamn är målade mestadels i pasteller, även rappade. Det mest radikala är några nyare byggnader som fått en rostfärgad puts eller den blåa färg som fått smeknamnet "Landell-blått". Och så bjuds man på detta i London:

Detta hotell ligger mitt emot St Pancras stationshus och hade fram till för ett par år sedan en fasad med fält av röda tegel och ljus sandsten. Se bild via denna länk: http://kingscrossenvironment.files.wordpress.com/2012/03/megaro-before.jpg
Inte helt okontroversiellt, speciellt i en stad där man har lyckats bevara väldigt många fina fasader i centrum. Med tanke på detta, att man är bra på att spara fasader och byggnader i London (jämfört med Mariehamn i varje fall, förvisso med ett mycket större utbud att välja från) så är det intressant att det, åtminstone för denna byggnad, inte finns reglerat vad man får och inte får göra med fasaden. Ägaren har helt enkelt sett en möjlighet och tagit tillvara på den.

Jag är kluven till detta: som marknadsföringsmänniska så är det ju ett fantastiskt sätt att få uppmärksamhet och sticka ut i en stad som har så mycket att erbjuda att det är svårt att märkas i bruset medan arkitekturfantasten är förfärad över att husets ansikte inte är vad den borde vara. Som en människa med alldeles för mycket make up, så all naturlig skönhet har suddats ut. För så är det, detaljerna i fasaden får man anstränga sig för att tyda.

För mer info:
http://kingscrossenvironment.com/2012/03/27/street-art-marmite-unveiled-on-euston-road/

Inspiration

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag är förtjust i industribyggnader, speciellt sådana som är från andra halvan av 1800-talet. En annan, enligt mig närbesläktad, byggnadsgrupp är stationshus. 

Jag har aldrig bott i en stad med tunnelbana. Jag kan fortfarande minnas första gången jag åkte tunnelbana, känslan av tåget som accelererar. Det börjar bli en bra bit över 20 år sedan och platsen var Stockholms tunnelbana och resan gick till Siljaterminalen. Sedan dess har jag varit fascinerad av tunnelbanor med tillhörande stationer. Nu bjuder ju inte Stockholms tunnelbana på direkt intressanta stationshus, tyvärr. Så låt oss ta en titt på ett stationshus som finns i London.

Inför mitt besök i London hade jag listat ett flertal stationshus jag ville se. Vännerna Lara och Dave såg över listan och planerade vad vi skulle hinna se under en dag av "tube hopping". Mot tunnelbanan! Piccadilly Line fick bli vår startpunkt.

En av de stationer vi stannade till vid under dagen var Arnos Grove. Efter att ha avverkat ett stort antal Londonbyggnader på några dagar och upplevt mängder med intressanta byggnader, många i stilar jag inte är så väldigt van vid, var Arnos Grove nästan som att komma hem. Arkitekturen kändes genast bekant.

Rotundan, eller "tornet", bjuder på ett fantastiskt fint ljus i stationsbyggnaden. Den gamla biljettluckan, mitt i stationshallen, innehåller numer en liten utställning om stationen och linjen den ligger vid. Tyvär var det svårt att få den på bild med ett basobjektiv.

Inspirationen för stationen, med dess höga cylinder, påminner mig så oerhört mycket om Stockholms stadsbiblioteks huvudbyggnad. Och mycket riktigt, arkitekten Charles Holden fann sin inspiration till stationshuset i Gunnar Asplunds fantastiska skapelse. Lite mer avskalad, lite mer funkis än biblioteket, som stod färdigt 1928 medan stationshuset byggdes 1932. 

Asplund i sin tur fann sin inspiration i 1700-talet, hos arkitekten Claude Nicolas Ledoux och hans skapelse Rotonde de la Villette, en station av ett annat slag, nämligen en tullstation.

"Rotonde de la Villette 01" by Coyau (Wikipedia)

Just det! Orsaken till att jag tycker att Arnos Grove är som hemma har att göra med att jag under sju år bodde i Åbo. Av dessa år bodde jag nästintill granne med denna byggnad:

Detta är busstationen i Åbo. Inte är väl inspirationstanken alltför långsökt? Denna stod färdig 1938 och arkitekten bakom är Harald Smedberg under hans tid som stadsarkitekt i nämnda stad.

Läs mer

en.wikipedia.org/wiki/Arnos_Grove_tube_station

sv.wikipedia.org/wiki/Stockholms_stadsbibliotek

fi.wikipedia.org/wiki/Turun_linja-autoasema

Expect the unexpected

En av mina stora svagheter när det gäller arkitektur är industriarkitektur och då framför allt från tiden mitten av 1800-talet och fram till tidig 1900-tal. Då används två av mina absoluta favoritbyggnadsmaterial, tegel och gjutjärn. Vad är väl då bättre än det viktorianska London?

En lördagspromenad i goda vänners sällskap längs med Themsen förde mig till denna byggnad:

Min första tanke var att detta måste vara en myndighetsbyggnad, möjligen övergiven och väntande på att få vakna ur en törnrosasömn. Döm av min förvåning när det avslöjas för mig att det är en pumpstation. En pumpstation? Hur är det möjligt? Jag har aldrig sett en pumpstation så extravagant som denna, bara de grå plåtlådor som är strödda lite här och där runtom Mariehamn. Kan det verkligen vara en pumpstation?

Väl hemma på Åland var det dags att googla. Och mycket riktigt, det är en pumpstation som dessutom fortfarande är i drift, "Bazalgette's Western Pumping Station". Förvisso med modernare maskiner än de ursprungliga ångmaskinerna, vars skorsten fortfarande finns bakom stationen.

Station började byggas 1873 för att pumpa avloppsvatten. Under denna tid fanns en uppskattning för det vackra och för att kanske inte låta utsidan avslöja vilken verksamhet som pågår på insidan.

Läs mer och följ med på en rundtur in i byggnaden: www.ianvisits.co.uk/blog/2011/09/19/open-house-weekend-bazalgettes-western-pumping-station/

Cabmen's shelter

Mitt bland, eller alldeles bredvid, Londons gator kan man få syn på små, gröna stugor. Flertalet med mitt favorittak, gablet roof. Dessa kiosker är så kallade cabmen's shelters och drivs av Cabmen's Shelters Fund.

Dessa byggdes under sista kvartalet av 1800-talet för att kuskarna, och senare taxichaufförerna, i London skulle under sina arbetspass få chansen att äta och dricka varmt, då de inte var tillåtna att lämna sina fordon medan de stod vid stationer och för att kunna hämta pubmat behövde de hyra någon för att hålla ett vakande öga på droskan. En som uppmärksammade detta och ville ge kuskarna bättre förutsättningar för sitt arbete var den sjunde earlen av Shaftesbury som tillsammans med ett antal andra filantroper grundade en fond som skulle få namnet Cabmen's Shelter Fund. Framtill 1914 byggdes 61 kiosker som serverade varm mat, alkoholfria drycker samt ett uppvärm utrymme. Av dessa finns ännu 13 kvar och idag är även andra än yrkesverksamma taxichaufförer välkomna.

Denna lyckades jag spana in under min vistelse i London och den återfinns strax utanför Victoria & Albert Museum, på Thurloe Place. Notera storleken: exakt så mycket utrymme tar en häst och droska.

Läs mer:
www.bbc.com/news/magazine-23591682
www.urban75.org/london/cabmans-shelters.html
en.wikipedia.org/wiki/Cabmen's_Shelter_Fund

Återanvändning

Jag älskar att upptäcka kopplingar mellan olika händelser, företeelser, kulturella uttryck. Jag avskyr när jag ser en idé bli uttjatad, det tråkar ut mig. Så jag vet inte om jag ska älska eller avsky detta. Denna idé som han återanvänder i åtminstone tre olika byggnader. Vore de människor så skulle två av dem vara syskon och det tredje deras kusin.
Låt mig presentera arkitekt Lars Soncks takryttare.

"Min" kyrka. Kyrkan där jag är döpt och konfirmerad, som jag passerat oräkneligt antal gånger, som jag tycker är alldeles underbar.

När det gäller kyrkor så är Åland mer känd för sina medeltida gråstenskyrkor än denna pärla inne i Mariehamn, St Görans kyrka. Byggd med hjälp av donationspengar från makarna Troberg i slutet av 1920-talet, med Fritjof Lindholm som byggmästare och tegel slagna i Lemland. Detta fantastiska röda tegel som vi på Åland har byggt alldeles för lite i.
Nu till det jag egentligen vill uppmärksamma, kyrktornet. Eller, det är ju inget torn utan en takryttare med en hög och smal spira. Kan ju nämna här att den spiran inte alltid tål de åländska vindarna och jag minns från min barndom då den knäcktes någonstans halvvägs. Ser man riktigt noga på bilden så ser man att kopparplåten i mitten är av en annan nyans, antar att det är där brottet i tiderna var.

Då till återanvändningen. Hela St Görans kyrka är egentligen ett enda stort återanvänt projekt, vilket jag kommer att återkomma till. Denna gång kommer jag bara att koncentrera mig på takryttaren.
I Pemar, en bit öster om Åbo, finns St Jakobs kapell, kapell till Vikbergs herrgård. Under årens lopp har jag passerat platsen många gånger utan att reflektera över byggnaden, lite undanskymd bland träden. Så runt millennieskiftet läste jag en bok om herrgårdar i Finland där det på tio rader omnämns ett kapell som bär stora likheter med St Görans kyrka.

Visst är det det likt som ett syskon, hela byggnaden? Och takryttaren, med några små skillnader, väldigt lik den på St Görans.

Och så kusinen:

Denna spira återfinns på Metodistkyrkan i Helsingfors, färdigställd 1929, strax efter att St Görans stod färdig. 

Är alldeles övertygad om att Sonck använde denna spira och takryttare på ännu fler byggnader. I jakten på information om Metodistkyrkans byggnadsår så råkade jag på Mikael Agrikolas kurka, även den i Helsingfors. Byggd på 1930-talet med ett torn och med en spira som är nära släkt med de jag presenterat här, men i ett stramare utförande och enligt Wikipedia med finessen att den går att dra in (http://sv.wikipedia.org/wiki/Mikael_Agricola_kyrka)

Bilden lånad från Wikipedia: (http://sv.wikipedia.org/wiki/Mikael_Agricola_kyrka#mediaviewer/Fil:Helsinki_Mikael_Agricola_church.jpg)
Så, återanvändning kan även vara att skapa sig en signatur, bara den är unik och tilltalande.

Allt är inte vad det synes vara

I vår kultur talas det om drömmen om det lilla röda stugan med de vita knutarna, kanske som en uttryck för drömmen om det egna hemmet på den egna marken.
I Kalmarnäs, strax utanför Mariehamn, finns detta charmiga hus. Vid första anblicken kan det se ut som ett rätt ordinärt hus i åländska mått mätt. Ett hus i falurött med vitmålade knutar, som så många andra hus på Åland.Tills man tittar lite närmare och inser att största delen av huset är byggt i vad som ser ut som stora tegel. Bara vindsvåning och veranda är i trä. Så intressant, så fascinerande och så svårt att upptäcka vid första anblicken. Jag har minnesbilder av det sen barnsben men aldrig reagerat på materialvalet, förrän förra vecka, då jag passerade det en vacker vårkväll.

Vad får ägaren att måla huset på detta sätt? Är det för att man just drömmer om den röda stugan med vita knutarna och målar huset för att det ska se ut så? Eller är det för att passa in det i omgivningen för att det inte ska sticka ut så mycket? För på Åland är det inte så väldigt vanligt med hus där man kombinerat tegel och trä på detta sätt.
måste snart passera huset igen och då ta en bild på det framifrån. det har nämligen en detalj som jag verkligen älskar och det är en hög källarvåning.

En ruckelromantikers mardröm

För en ruckelromantiker finns det ett flertal varianter på mardröm. Ett är ett fantastiskt gammalt hus som är sönderrenoverat: spröjsade fönster bytta mot perspektivfönster.Ett annat är att se ett alldeles underbart hus förfalla. på Åland finns ett flertal, oftast i samband med ett hus från 1970-80-talet. Kan tänka mig att det gamla huset blivit för omodernt och det skulle ha blivit för dyrt och eller arbetsdrygt att rusta upp. Men jag gråter när ett fantastiskt hus ser ut så här:

Eller rättare sagt såg ut så här. Såg det åter dag och förfallet verkar ha accelererat.

Det som får detta hus att sticka ut från andra från samma tid är att verandan är placerad i vinkeln, som ger huset ett rätt kompakt utseende. För grunden i sig är ett vinkelbyggt, L-format hus. Hur många timmar har inte krävts för att bygga denna förfallna skönhet? Kom virket från den egna skogen? Blev stockarna tillsågade i den egna sågen, hos grannen eller kanske i byns gemensamma? Här har säkert gråtits, skrattats, älskats och bråkats. Det här har varit någons stolthet.
Önskar så jag kunde rädda det.

En fönstertvättares mardröm

Det finns så många fantastiska hus som talar till en ruckelromantikers själ. eller vad sägs om detta underbara hus i Geta:

Detaljerna är många som tilltalar mig. Jag har ännu inte sett något annat hus på Åland med en så stor del av ytterväggarna täckta med fjällpanel, bara mindre områden såsom burspråk. Eller alla de fantastiska fönstren som huset har, både de på själva huvudhuskroppen och på farstun, som dessutom är i två våningar, väldigt ovanligt för Åland. Det enda som stör mig är dörren av 60-talstyp. Hurdan var dörren som ursprungligen hörde till huset, när det som finns där nu är så fantastiskt? Spegeldörr? Pardörr? Vilken färg?
Det här är ett hus jag önskar barn i lätta sommarkläder och massor av spring i benen, eftermiddagsfika på gräsmattan och fladdrande gardiner. Lite färg och en massa omvårdnad skulle säkert ge denna husåldring många år till.

Rivningsivern

Det är självklart inte bara på Åland som rivningsivern hänger som ett hot över äldre bebyggelse. Exempelvis i Sundsvall är området Petersvik på tapeten. Petersvik, ett område med sommarvillor från slutet av 1800-talet som gjort för korta strövtåg ska ersättas av asfalt och terminaler.
Varifrån kommer denna rivningsiver? Varför måste gammalt, vackert, funktionellt rivas för att ge plats för något som jag, efter att ha läst en hel del, inte verkar ha underlag för framtida ekonomisk bärighet? Har de svenska (och finska skogarna) någon framtid som pappersindustrins guldgruvor? Eller rivs Petersvik bara för att man beslutat det, och trots att man insett att hamnen man planerat där kanske inte förverkligas så river man av rädsla för att förlora ansiktet? Jag har inget belägg för det, men det får mig att fundera.

Läs mer: www.svd.se/kultur/litteratur/trapatronernas-arv-hotas-av-utplaning_6341946.svd

Gråtrist

Det här är min personliga åsikt: i Mariehamn byggs tråkiga byggnader. 

Det har byggts en del höghus under de senaste åren i Mariehamn (inga enorma höjder på dem, eller som det uttrycks på stadens hemsida, "Mariehamn präglas av en måttfull byggnadsskala som i höjd inte överskrider esplanadernas lindar http://www.mariehamn.ax/stadsplanering-trafik/aktuell-generalplan/vaningar/"). Och de flesta av dessa känns som om de är stöpta i samma form. Det kan ha sin charm, med liknande byggnader intill varandra. Exempelvis älskar jag höghusen längs Skarpansvägen i Mariehamn., ska återkomma till dem i en senare post. Men när man går runt i en stad och tycker att bebyggelsen upprepar sig och den dessutom är trist, då börjar jag fundera var det gick fel. Har vi blivit så funktionella att vi dödar skaparglädjen och ersätter den med tristess? Har Mariehamn fått en intressant större byggnad sen stadsbiblioteket? Oj, det är en byggnad jag helt klart ska återkomma till!

Helsingfors, däremot... Jag ä fascinerad av att den staden bjuder på flera sakrala byggnader som är vackra, unika, fantasifulla. Den nyaste (?) är Kampens kapell:

Så levande, så iögonfallande, så inbjudande, så vänligt. Det är en byggnad jag känner att jag vill veta mer om. Jag vill dra med handen över väggytan för att känna byggnaden. jag vill se den från alla håll jag kan. Och jag vill veta mer om den. 
Den uppfördes under Helsingfors designhuvudstadsår 2012 och är ritad av Kimmo Lintula, Niko Sirola och Mikko Summanen från arkitektbyrå K2S. Byggd i för finländare välkända material: gran, klibbal och ask. Läs mer om byggnaden:  http://www.helsinginkirkot.fi/sv/kyrkorna/kampens-kapell

Med detta inlägg vill jag säga att det är sådant här som väcker uppmärksamhet även internationell, inte att bygga som alla andra. Inte se ut som alla andra småstäder i Norden. Skulle vi istället skapa nyskapande, innovativa, fantasifulla byggnader som kommunicerade med det gamla Mariehamn kunde ännu fler få upp ögonen för staden. Och jag vet att det handlar om pengar, men väljer man rätt kan man få pengarna tillbaka med god ränta längre fram. För bygger vi så att allt ser likadant blir det snart gråtrist oavsett väggfärg och snart tappar framtidens potentiella bosättare intresset. 

Inte bara på gamla hus

Plåt, tegel, platt, sadeltak. Mer spännande än så blir det knappt med de hus som byggs idag. Man bygger praktiskt (sadeltak) eller opraktiskt (platt tak), men framför allt trist. Men det finns ljusglimtar. Som exempelvis Folkhälsans allaktivitetshus i Mariehamn. Kanske inte det mest spännande huset vid första ögonkastet och mer praktiskt än vackert. Men orkar man böja lite på nacken eller kan spana in huset på samma höjd som dess tak så får man se ett nytt hus med gablet roof-tak:

Önskar jag visste vem arkitekten är, så jag kunde fråga varför denna taktyp valdes, varifrån inspirationen kom. Eller finns det en praktisk orsak?

Ett öppet sår i fasadraden

Mariehamn är inte bra på att bevara sina gamla hus, det är den krassa sanningen. Visst finns det kulturmärkning, men hur mycket är det värt gentemot pengar och oförståelse för det gamla? Eller vad sägs om den sorgliga historien om detta hus:

Ett av få hus i Mariehamn ritad av Torsten Montell, med en ritning i stadsarkitektens arkiv, daterad 1923.

Ett välbevarat hus som revs för att ägaren tyckte att tomten skulle vara perfekt för ett passivhus. Som hen inte fått byggnadsrätt för. Så vad finns på platsen nu? Jo, en förfulande grop, ett hål i en rad av fasader längs med en gata med i stort fasader som matchar varandra.
Tyvärr känns det här som något som inte är helt ovanligt i Mariehamn. Man tänker så kortsiktigt som möjligt och missar chanserna att bevara äldre hus, hus som kunde locka arkitekturintresserade och bevara trädgårdsstadens charm. istället satsar man på hus som alla ser ut att komma från en eller två olika arkitektbyråers ritbord, där samma element återanvänds om och om igen.

Den amerikanska drömmen

Som så många andra i Norden reste många ålänningar till Amerika åren runt sekelskiftet 1800-1900-talet. Många blev kvar, medan en och annan hittade tillbaka till Åland efter att förhoppningsvis ha lyckats jobba ihop ett ordentligt boägg. Med sig hade de inspirationer och idéer för hur ett hus kunde se ut, att ett hus kunde vara mer än en röd stuga med vita knutar eller en stor skeppargård med imponerande veranda. Vid denna tidpunkt hade USA en marknad med postorderhus och bläddrar man i kataloger från Sears, Roebuck and Co. känner man igen flertalet åländska hus. Låt mig presentera husen på Västra skolgatan:

Samma grundidé, med ett tak som ett giftermål mellan ett sadeltak och ett brutet sadeltak. Den amerikanska kusinen med extra allt.