Mitt livs största kärlek

Jag har i ett tidigare blogginlägg kommenterat att man i Mariehamn inte har så mycket jugendarkitektur. Det har aldrig funnits så väldigt många utpräglade byggnader i stilen heller och av de få som funnits har man rivit det mesta. Men den allra största, i volym och mängd detaljer, står stadigt kvar. Det är Ålands Lyceum, gymnasieskolan för Åland.

Byggnadens mittparti är den ursprungliga delen, färdig för eleverna att flytta in i september  1903. Där råder en viss osäkerhet över vem som är arkitekten bakom, men den finländska arkitekten och författaren Jac Ahrenberg nämns med stort antagande som arkitekt. Enligt boken "Mariehamns stads historia 1861-1911" fanns flera förslag till byggnad. Den första utarbetades av Länsbyggnadskontoret i Åbo. Förslaget ansågs för dyrt och ett nytt förslag utarbetades av Överstyrelsen för allmänna byggnaderna, var arkitekt Ahrenberg var anställd vid denna tidpunkt. Senaten godkände inte dessa ritningar, vilket ledde till ett tredje förslag, utarbetat av byggnadsstyrelsen (utan att närmare förklara om dessa ritningar har sin grund i någon av de föregående förslagen). Detta förslag blev det slutgiltiga och arbetet kunde påbörjas. Bygget övervakades av arkitekt Montell, som kom att få en betydande roll i byggnadens senare skeden.
Inom 20 år blev det trångbott i Realläroverket, som det då hette, och i slutet av 1920-talet hade man tagit alla utrymmen man kunde avvara från annat nyttjande och omvandlat till klassrum. och det beslöts att skolan behövde byggas ut. Uppdraget till att rita utbyggnaden gick till en av mina favoritarkitekter, Torsten Montell. Samma arkitekt som dryga tjugo år tidigare hade lett arbetet med att uppföra den nya skolbyggnaden. Han var en åländsk arkitekt, född och uppvuxen på Bolstaholm gård i Geta. Kanske en del av hans inspiration kom från den miljön, då Bolstaholm är en av de få herrgårdslika gårdarna som finns på Åland? Har även läst att stilen på Ålands Lyceum "närmast kan kallas svensk herrgårdsarkitektur med drag av jugend".

Arkitekt Montell skapade två flyglar som utgår från de norra ändorna av ursprungsbyggnaden. De tre byggnadskropparna binds ihop av absid eller tornliknande burspråk i två våningar. Inte undra på att jag som liten trodde att det var ett gammalt slott jag bodde i.

Flyglarnas fönster, gesimsen (dekorerade kanten under takfoten), foten i huggen rödgranit samt den gula rappningen gör att de olika delarna av byggnaden är sammanhängande, trots att det är mer än 20 år mellan färdigställandet. Annat kom det att bli med 60-talets tillbyggnad.

Västra fasaden, som även avslöjar att delar av västra flygeln har tre våningar, där den första våningen är delvis under markytan

Detalj av gesims

Min absoluta favorit i fasaden är ändå huvudingången och tornet den ingår i. Allt i den talar om att vi rör oss i jugendtid. Den vackra dörren och dess inramning, formen på tornet (som innehåller huvudtrappan), dekoren runt fönstren, klockan samt den fantastiska tornhuvan, som kröns av en knopp. Även vindkuporna, som syns på en del av bilderna, har en krönande kula, men då bilderna är tagna har det pågått renovering av taket.

Ingångens pardörrar, fantastiskt vackert skurna och formade, antar jag att är de ursprungliga. Väl vårdade, med en del lappningar och nötningar. Ovanför dörrarnas svepande överstycke finns ett fönster vars understycke följer dörrarnas form medan ovandelens valvform skapar symetri till helheten. Som barn älskade jag att krypa ihop vid detta fönster, som är i nivå med trappavsatsen mellan första och andra våningen.
Dörren omges av en portik, vars nederdel är i rödgranit, antagligen den åländska. Den övre 2/3-delen är i täljsten.

Sidostyckena är dekorerade med varsitt långt band med en rosett slagen i övre ändan. Längst bandet hänger blommor. De påminner mig något om liljekonvaljer, men de kan hänga ihop med övrig dekoration och då kan jag tänka mig att de ska föreställa gul näckros.

Över dörren hänger en vapensköld. Det är Mariehamns stads gamla vapensköld, med ett krönt M (för Maria Alexandrovna, den ryska kejsarinna som är stadens gudmor) samt den åländska hjorten. Samma vapensköld jag behandlat i en tidigare bloggpost, gällande två byggnader i Åbo med åländska vapensköldar.

Från vapenskölden hänger långa slingor med blad av näckros, därav min fundering på att även blommorna ska föreställa näckrosblommor.

Vapenskölden flankeras ännu av en volut på vardera sidan och kröns av den återkommande kulan.
Som tradition finns att de nybakade studenterna springer ut genom denna dörr för att mottas av familj, släkt och vänner på gården, trots att man numera har själva examensutdelningen på annat håll i staden.

Orsaken till att jag kallar det mitt livs största kärlek? Jag är uppvuxen där. Från det att jag fördes hem från BB till 9 års ålder bodde vi där. Inte dock i denna fantastiska del av byggnaden, utan längst norrut, i den del som byggdes till på 1960-talet. Men jag fick röra mig runt i den gamla delen, då båda mina föräldrar jobbade där. Fort, fort sprang jag i de långa korridorerna, ömsom lekande att jag var prinsessa i ett slott, ömsom ballerina och ömsom ryttare på en vacker springare. Men ack så läskiga de stora fönstren var när det var mörkt och man skulle passera flyglarna... En sexårings hjärna är fylld av fantasier.

Med naturen som inspiration

Är det något jag tycker om det mesta som byggts, låt oss säga, de senaste 50 år, så är att det är fantasilöst. Allt är fyrkantigt: skolådor, kuber och block verkar ha varit huvudinspiration för dem som designar byggnader, oavsett om det är arkitekter eller ingenjörer. Framför allt när det gäller offentliga byggnader. Självklart finns det undantag (för att bekräfta regeln...) men se dig omkring: är inte det mesta rätt gråtrista lådor?

Så även i Mariehamn. Men med ett stort, ljusblått undantag: Mariehamns stadsbibliotek.

Inspirationen kommer bland annat från havet. Grundformen för byggnaden är en triangel, med en 90-graders spets, där ett klocktorn tornar, i ena hörnet av tomten. Den motstående sidan av triangeln är vågformad och i terrasser, vilket får mig att tänka på en sandstrand där vågorna lämnat sina spår i den fuktiga sanden.

 Fasaden är målad i en ljusblå färg, som en sommarhimmel. Taket är vitt. Tornet kröns av en tresidig klocka, som ger mariehamnarna en andra fullmåne, då urtavlorna är rejält tilltagna.

Interiören är ljus, med vitt som den dominerande färgen (väggar, tak, bokhyllor) med färgklickar i form av golv i ljusa blåa och gråa toner och trapp- samt andra räcken i gult. I bibliotekssalen tronar en stiliserad miniatyr av klocktornet, krönt med tre urtavlor, så man lätt kan hålla koll på tiden. Själva tornet fungerar som en anslagstavla, med planscher som berättar vad som är på gång i Mariehamn, allt från kultur till blodgivning.

 Man ska komma ihåg att biblioteket skapades långt innan de flesta ens hade hört talas om mobiltelefon (där många numer checkar tiden), när en trådlös hemtelefon var något exklusivt.

Ett flertal konstverk finns i biblioteket. Det största är denna, "Alfa Beta", som är ett väggtäckande konstverk av Peter Winquist. Det består av keramikplattor som skapar en tidsaxel över litteraturhistorien. Ursprungligen rann det vatten över plattorna, ner i en damm. Tyvärr har man blivit tvungen att stänga av detta, vilket är synd, då porlandet från rinnande vatten är erkänt rogivande.
Men det är inte det enda konstverket här, fler finns att upptäcka, både nere i bibliotekssalen och uppe på balkongen. Även utanför biblioteket finns konst, bland annat Juha Pykäläinens "Mariehamnsgumsen", precis utanför fönstren till barnavdelningen.

Stadsbiblioteket bjuder verkligen in till böckernas värld och till att tillbringa timtal bland hyllor och böcker. På flera ställen finns stolar och bord utplacerade bland hyllorna och längs med den vågiga väggen finns flera fönsternischer med stoppade bänkar att krypa upp i. Lite grunda i mitt tycke, men det kanske hindrar oss bokälskare från att flytta in i biblioteket.

Biblioteket är ritat av Hans Stenius, en arkitekt som det verkar vara hopplöst att hitta information om. Byggnaden stod färdig 1989 och biblioteket kunde flytta ut från Hotell Arkipelag och till egna, funktionella utrymmen.

För att återkoppla till mitt påstående i inledningen: visst kunde offentliga byggnader vara intressantare? Det skapar så mycket mera intresse och trivsel i vår vardag. Och vi behöver allt vackert och intressant vi kan få.