Så, vad föranleder denna inledning? Jo, att jag fått besöka ännu en pumpstation i London. Låt mig presentera Abbey Mills Pumping Station:
Har under mina två tidigare besök beundrat den från tunnelbanetåget, mellan West Ham och Plaistow. I år tog vi en kvällspromenad med min vän Lara, passligt nog längs med The Greenway, en park som går ovanför avloppstunneln i nordöstra London.
Pumpstationens arkitektur är en skapelse av Charles Henry Driver, en brittisk arkitekt, samt av Sir Joseph Bazalgette och Edmund Cooper, de två sista var brittiska ingenjörer. Arbetsfördelningen mellan dessa tre herrar framgår inte, men antar att fasaden framför allt är Drivers arbete, medan innehållet, med maskineri som skulle pumpa avloppsvatten, framför allt var ingenjörernas verk.
Stilen är neobysantisk, en stil som inte är så väldigt känd hos oss i Norden, men som var populär bland monumentalbyggen under andra hälften av 1800-talet, i Stor-Britannien. Abbey Mills byggdes under 1865-1868. Precis som i inlägget "Expect the unexpected", så är det inte en pumpstation för avloppsvatten man först kommer att tänka på då denna byggnad dyker upp i ens synfält. Detta var nog även tanken, man ville inte skylta med något så onämnbart som avloppsvatten. Och de plåtlådor som är allt som syns på Åland, med några få undantag, var då inte ännu ens påtänkta.
Byggnadens utsida är idag byggnadsminnesmärkt. Det som har rivits är två skorstenar för ångverken, som i tiderna revs för att inte vägleda tyskarna under bombningarna och därefter inte heller återuppbyggdes, då maskineriet inte längre kom att drivas av ånga. Den fyller sin funktion som pumpstation än idag, även fast den inte är i daglig användning, utan finns som nödstation ifall den egentliga pumpstationen, kallad Station F (denna första station kallas Station A) av någon anledning skulle sluta fungera.
