Mitt livs största kärlek

Jag har i ett tidigare blogginlägg kommenterat att man i Mariehamn inte har så mycket jugendarkitektur. Det har aldrig funnits så väldigt många utpräglade byggnader i stilen heller och av de få som funnits har man rivit det mesta. Men den allra största, i volym och mängd detaljer, står stadigt kvar. Det är Ålands Lyceum, gymnasieskolan för Åland.

Byggnadens mittparti är den ursprungliga delen, färdig för eleverna att flytta in i september  1903. Där råder en viss osäkerhet över vem som är arkitekten bakom, men den finländska arkitekten och författaren Jac Ahrenberg nämns med stort antagande som arkitekt. Enligt boken "Mariehamns stads historia 1861-1911" fanns flera förslag till byggnad. Den första utarbetades av Länsbyggnadskontoret i Åbo. Förslaget ansågs för dyrt och ett nytt förslag utarbetades av Överstyrelsen för allmänna byggnaderna, var arkitekt Ahrenberg var anställd vid denna tidpunkt. Senaten godkände inte dessa ritningar, vilket ledde till ett tredje förslag, utarbetat av byggnadsstyrelsen (utan att närmare förklara om dessa ritningar har sin grund i någon av de föregående förslagen). Detta förslag blev det slutgiltiga och arbetet kunde påbörjas. Bygget övervakades av arkitekt Montell, som kom att få en betydande roll i byggnadens senare skeden.
Inom 20 år blev det trångbott i Realläroverket, som det då hette, och i slutet av 1920-talet hade man tagit alla utrymmen man kunde avvara från annat nyttjande och omvandlat till klassrum. och det beslöts att skolan behövde byggas ut. Uppdraget till att rita utbyggnaden gick till en av mina favoritarkitekter, Torsten Montell. Samma arkitekt som dryga tjugo år tidigare hade lett arbetet med att uppföra den nya skolbyggnaden. Han var en åländsk arkitekt, född och uppvuxen på Bolstaholm gård i Geta. Kanske en del av hans inspiration kom från den miljön, då Bolstaholm är en av de få herrgårdslika gårdarna som finns på Åland? Har även läst att stilen på Ålands Lyceum "närmast kan kallas svensk herrgårdsarkitektur med drag av jugend".

Arkitekt Montell skapade två flyglar som utgår från de norra ändorna av ursprungsbyggnaden. De tre byggnadskropparna binds ihop av absid eller tornliknande burspråk i två våningar. Inte undra på att jag som liten trodde att det var ett gammalt slott jag bodde i.

Flyglarnas fönster, gesimsen (dekorerade kanten under takfoten), foten i huggen rödgranit samt den gula rappningen gör att de olika delarna av byggnaden är sammanhängande, trots att det är mer än 20 år mellan färdigställandet. Annat kom det att bli med 60-talets tillbyggnad.

Västra fasaden, som även avslöjar att delar av västra flygeln har tre våningar, där den första våningen är delvis under markytan

Detalj av gesims

Min absoluta favorit i fasaden är ändå huvudingången och tornet den ingår i. Allt i den talar om att vi rör oss i jugendtid. Den vackra dörren och dess inramning, formen på tornet (som innehåller huvudtrappan), dekoren runt fönstren, klockan samt den fantastiska tornhuvan, som kröns av en knopp. Även vindkuporna, som syns på en del av bilderna, har en krönande kula, men då bilderna är tagna har det pågått renovering av taket.

Ingångens pardörrar, fantastiskt vackert skurna och formade, antar jag att är de ursprungliga. Väl vårdade, med en del lappningar och nötningar. Ovanför dörrarnas svepande överstycke finns ett fönster vars understycke följer dörrarnas form medan ovandelens valvform skapar symetri till helheten. Som barn älskade jag att krypa ihop vid detta fönster, som är i nivå med trappavsatsen mellan första och andra våningen.
Dörren omges av en portik, vars nederdel är i rödgranit, antagligen den åländska. Den övre 2/3-delen är i täljsten.

Sidostyckena är dekorerade med varsitt långt band med en rosett slagen i övre ändan. Längst bandet hänger blommor. De påminner mig något om liljekonvaljer, men de kan hänga ihop med övrig dekoration och då kan jag tänka mig att de ska föreställa gul näckros.

Över dörren hänger en vapensköld. Det är Mariehamns stads gamla vapensköld, med ett krönt M (för Maria Alexandrovna, den ryska kejsarinna som är stadens gudmor) samt den åländska hjorten. Samma vapensköld jag behandlat i en tidigare bloggpost, gällande två byggnader i Åbo med åländska vapensköldar.

Från vapenskölden hänger långa slingor med blad av näckros, därav min fundering på att även blommorna ska föreställa näckrosblommor.

Vapenskölden flankeras ännu av en volut på vardera sidan och kröns av den återkommande kulan.
Som tradition finns att de nybakade studenterna springer ut genom denna dörr för att mottas av familj, släkt och vänner på gården, trots att man numera har själva examensutdelningen på annat håll i staden.

Orsaken till att jag kallar det mitt livs största kärlek? Jag är uppvuxen där. Från det att jag fördes hem från BB till 9 års ålder bodde vi där. Inte dock i denna fantastiska del av byggnaden, utan längst norrut, i den del som byggdes till på 1960-talet. Men jag fick röra mig runt i den gamla delen, då båda mina föräldrar jobbade där. Fort, fort sprang jag i de långa korridorerna, ömsom lekande att jag var prinsessa i ett slott, ömsom ballerina och ömsom ryttare på en vacker springare. Men ack så läskiga de stora fönstren var när det var mörkt och man skulle passera flyglarna... En sexårings hjärna är fylld av fantasier.

Med naturen som inspiration

Är det något jag tycker om det mesta som byggts, låt oss säga, de senaste 50 år, så är att det är fantasilöst. Allt är fyrkantigt: skolådor, kuber och block verkar ha varit huvudinspiration för dem som designar byggnader, oavsett om det är arkitekter eller ingenjörer. Framför allt när det gäller offentliga byggnader. Självklart finns det undantag (för att bekräfta regeln...) men se dig omkring: är inte det mesta rätt gråtrista lådor?

Så även i Mariehamn. Men med ett stort, ljusblått undantag: Mariehamns stadsbibliotek.

Inspirationen kommer bland annat från havet. Grundformen för byggnaden är en triangel, med en 90-graders spets, där ett klocktorn tornar, i ena hörnet av tomten. Den motstående sidan av triangeln är vågformad och i terrasser, vilket får mig att tänka på en sandstrand där vågorna lämnat sina spår i den fuktiga sanden.

 Fasaden är målad i en ljusblå färg, som en sommarhimmel. Taket är vitt. Tornet kröns av en tresidig klocka, som ger mariehamnarna en andra fullmåne, då urtavlorna är rejält tilltagna.

Interiören är ljus, med vitt som den dominerande färgen (väggar, tak, bokhyllor) med färgklickar i form av golv i ljusa blåa och gråa toner och trapp- samt andra räcken i gult. I bibliotekssalen tronar en stiliserad miniatyr av klocktornet, krönt med tre urtavlor, så man lätt kan hålla koll på tiden. Själva tornet fungerar som en anslagstavla, med planscher som berättar vad som är på gång i Mariehamn, allt från kultur till blodgivning.

 Man ska komma ihåg att biblioteket skapades långt innan de flesta ens hade hört talas om mobiltelefon (där många numer checkar tiden), när en trådlös hemtelefon var något exklusivt.

Ett flertal konstverk finns i biblioteket. Det största är denna, "Alfa Beta", som är ett väggtäckande konstverk av Peter Winquist. Det består av keramikplattor som skapar en tidsaxel över litteraturhistorien. Ursprungligen rann det vatten över plattorna, ner i en damm. Tyvärr har man blivit tvungen att stänga av detta, vilket är synd, då porlandet från rinnande vatten är erkänt rogivande.
Men det är inte det enda konstverket här, fler finns att upptäcka, både nere i bibliotekssalen och uppe på balkongen. Även utanför biblioteket finns konst, bland annat Juha Pykäläinens "Mariehamnsgumsen", precis utanför fönstren till barnavdelningen.

Stadsbiblioteket bjuder verkligen in till böckernas värld och till att tillbringa timtal bland hyllor och böcker. På flera ställen finns stolar och bord utplacerade bland hyllorna och längs med den vågiga väggen finns flera fönsternischer med stoppade bänkar att krypa upp i. Lite grunda i mitt tycke, men det kanske hindrar oss bokälskare från att flytta in i biblioteket.

Biblioteket är ritat av Hans Stenius, en arkitekt som det verkar vara hopplöst att hitta information om. Byggnaden stod färdig 1989 och biblioteket kunde flytta ut från Hotell Arkipelag och till egna, funktionella utrymmen.

För att återkoppla till mitt påstående i inledningen: visst kunde offentliga byggnader vara intressantare? Det skapar så mycket mera intresse och trivsel i vår vardag. Och vi behöver allt vackert och intressant vi kan få.

När även industribyggnader var vackra

När jag började mina studier i konstvetenskap hade jag en övertygelse jag aldrig trodde jag skulle släppa: efter 1920-talet byggdes inga hus som var vackra eller intressanta. Det har jag fått äta upp många gånger sedan dess  och något jag redan berört i denna blogg.

Så, vad föranleder denna inledning? Jo, att jag fått besöka ännu en pumpstation i London. Låt mig presentera Abbey Mills Pumping Station:

Har under mina två tidigare besök beundrat den från tunnelbanetåget, mellan West Ham och  Plaistow. I år tog vi en kvällspromenad med min vän Lara, passligt nog längs med The Greenway, en park som går ovanför avloppstunneln i nordöstra London.

Pumpstationens arkitektur är en skapelse av Charles Henry Driver, en brittisk arkitekt, samt av Sir Joseph Bazalgette och Edmund Cooper, de två sista var brittiska ingenjörer. Arbetsfördelningen mellan dessa tre herrar framgår inte, men antar att fasaden framför allt är Drivers arbete, medan innehållet, med maskineri som skulle pumpa avloppsvatten, framför allt var ingenjörernas verk.

Stilen är neobysantisk, en stil som inte är så väldigt känd hos oss i Norden, men som var populär bland monumentalbyggen under andra hälften av 1800-talet, i Stor-Britannien. Abbey Mills byggdes under 1865-1868. Precis som i inlägget "Expect the unexpected", så är det inte en pumpstation för avloppsvatten man först kommer att tänka på då denna byggnad dyker upp i ens synfält. Detta var nog även tanken, man ville inte skylta med något så onämnbart som avloppsvatten. Och de plåtlådor som är allt som syns på Åland, med några få undantag, var då inte ännu ens påtänkta.

Byggnadens utsida är idag byggnadsminnesmärkt. Det som har rivits är två skorstenar för ångverken, som i tiderna revs för att inte vägleda tyskarna under bombningarna och därefter inte heller återuppbyggdes, då maskineriet inte längre kom att drivas av ånga. Den fyller sin funktion som pumpstation än idag, även fast den inte är i daglig användning, utan finns som nödstation ifall den egentliga pumpstationen, kallad Station F (denna första station kallas Station A) av någon anledning skulle sluta fungera.

60-talets rymdestetik

Jag har alltid älskat det udda, det som sticker ut lite, mycket eller jättemycket. detta gäller även, eller kanske jag ska säga framför allt, arkitektur. Anonyma skolådor gör sig icke besvär! För att ha någon form av hum på vad man kan hitta i olika städer har jag en anteckningsbok som jag samlar intressanta byggnaders namn och adresser i. Så att jag åtminstone har något att utgå från på framtida resor. Listan till London tenderar bli lång, så jag behöver begränsa mig lite. Förra året gjorde jag lappar med varje byggnads namn, adress och tunnelbanestations namn, skrivet i tunnelbanelinjens färg. Och så sorterade jag dem i bra ordning, för att förhoppningsvis hinna se alla tänkta byggnader. Det gick rätt bra, bara ett par som förhoppningsvis ska besökas i framtiden!

Det är inte alltid så lätt att hitta byggnader trots goda förberedelser, när man inte känner staden man är i. Kartan i mobilen är till stor hjälp, men den kan inte alltid berätta vilken väg som är smartast att ta och inte heller eventuella hinder. Eller att omgivningen kanske inte är den förväntade. Detta hände när jag skulle försöka hitta Space House, ett runt torn på en bakgata i centrala London där Civil Aviation Authority huserar. Dagen var strålande, snäppet för het, och det här var sista byggnaden jag skulle spana in för dagen. In på gatan som mobilkartan visar, en stunds förvirring, vila ögonen på en vacker katt som kvittrar i ett fönster och hopp om att snart hitta fram. Och plötsligt dök det upp:

Den får mig att tänka på den tecknade serien "The Jetsons".
Arkitekten bakom denna skapelse är den schweizisk-brittiska arkitekten Richard Seifert, en av de mest produktiva arkitekterna i London under 1960-70-talet. Denna byggnad, som redan nämnts bland annat kallas för Space House, var ursprungligen tänkt som ett lyxhotell och skulle vara dubbelt så högt som det slutligen blev. Byggt i betongelement, som sig bör under denna tid, är denna nu 16 våningar höga byggnad en kontorsbyggnad.
Den direkta omgivningen är väldigt steril, men att stå en bit ifrån... Alldeles underbar byggnad, med udda form men total symmetri. Entréplanens bågar ger en lätthet till byggnaden och skulle planen medge en öppen yta med klara glasväggar skulle det kunna ge intryck av en flytande cylinder.
Väl värt ett besök!


http://www.e-architect.co.uk/london/space-house-building

https://www.architecture.com/image-library/RIBApix/image-information/poster/preliminary-design-for-space-house-kingsway-london-for-the-civil-aviation-authority-perspective-view/posterid/RIBA35877.html

Känd från tv

Jag började en röd tråd i min förra post, som jag kan fortsätta i denna. Mitt Londonbesök 2015 innehöll en dag där jag försökte pricka av så många byggnader som möjligt på min ska se-lista. Ett av dem var Florin Court, även känt som Whitehaven Mansions för alla som sett på serien om Agatha Christies "Hercules Poirot".

Dagen bjöd på ösregn, vilket inte kändes så roligt när jag var osäker på hur långt det var mellan tunnelbanestationen och byggnaden jag ville se. Här var jag dock säker på att jag borde kunna gå från Barbican staion till Charterhouse Square, där Florin Court ligger, på mindre än 5 minuter. Jag hade sett skylten dagen före, när vi besökte Barbican för en rundtur om centrets arkitektur samt dess historia. Jag hade ju inte förstått hur nära det var, när jag gjorde min lista. Insikten nu är att centrala London är mindre än jag trodde!

Tillbaka till Florin Court:

Byggd 1936 av Guy Morgan and Partners, i tegel över stålram, i art deco. Fantastisk, kurvig, huvudfasad mot en mysig, mindre park. Vägen framför byggnaden är avstängd för obehöriga, liksom parken, vilket ger ett lugn mitt i London. Parken är överlag omgärdad av vackra byggnader i olika åldrar. 

Det är inte bara fasaden som använts i tv-serien om mästerdetektiven, även vissa interiörscener har gjorts på plats. Måste vara en fantastisk interiör, med fantastiska rundade väggar (i de rum som är mot parken), simbassäng och trädgård på taket. 

Byggnaden har sedan början bestått av lägenheten, men viss ombyggnad under årens lopp. 

https://en.wikipedia.org/wiki/Florin_Court

Att följa en röd tråd

Jag älskar att söka information om saker om intresserar mig. Jag är såpass gammal att jag suttit med uppslagsböcker för att hitta information. Ibland har jag snubblat över något intressant i exempelvis en tidning, något jag länge varit nyfiken på, och då har lyckan varit total! Och nu med internet... Jag kan sitta i timmar och följa trådar, hitta allt mer information om allt fler saker och inte veta när jag ska sluta. Här kommer en presentation av en av mina absoluta favorittrådar :)

För ungefär ett och ett halvt år sedan besökte jag London för första gången. Planen hade funnits flera år, men ibland har jag helt enkelt svårt att komma mig för att göra något. Nåväl, listan med byggnader jag ville besöka var lång, som tur var hade jag turen att ha mina goda vänner Lara och Dave som guider. Så lördagen veks åt till att se så många intressanta tunnelbanestationer som möjligt samt dagens höjdpunkt för mig, Battersea Power Station:

Orsakerna till att jag så gärna ville se denna byggnad är många. Fantastisk arkitektur, min svaghet för pampiga industribyggnader (ingen fabriksägare lägger längre dyra pengar på arkitektritade fabriksbyggnader) samt att denna ikoniska byggnad har agerat kuliss i flertalet tv-serier som jag älskar. Första är filmatiseringen av Hercules Poirot, med David Suchet i huvudrollen. Många minns säkert denna:

(Bilden lånad från denna sida: https://s-media-cache-ak0.pinimg.com/originals/8a/1f/7d/8a1f7d33010c537e5c689beb090e5ce6.jpg)

Dock finns ett litet problem med denna bild av Battersea Power Station. På bilden ses fyra skorstenar, medan ursprungsbyggnaden enbart hade två. Del två, den så kallade B-stationen, togs i bruk först 1953-55. Och de flesta avsnitten av tv-serien utspelar sig kring 1935, när A-stationen precis tagits i bruk.
Följande tv-serie, som jag fastnat för, som utnyttjade dessa fantastiska vyer var Doctor Who. Bland annat har den fungerat som fabrik för att skapa skrämmande cybermen.
Och så den fantastiska serien "Sherlock". Där man äntligen får följa med in i byggnaden, i avsnittet "Scandal in  Belgravia".
Och medan jag dubbelcheckade denna information så dyker information om allt fler inspelningar som gjorts här, bland annat en scen för "The King's Speech".

Nåväl, tillbaka till arkitekturen. Mannen bakom designen är en av Britanniens stora arkitekter under art decon, Giles Gilbert Scott. Han var känd för sina pampiga art deco-skapelser med drag av gotik. Han är även mannen bakom en av de absolut största ikonerna för Stor-Britannien, nämligen de röda telefonkioskerna.

Inspirationen till telefonkioskerna fick han från ett lite annorlunda ställe: gravmonumentet som den brittiske arkitekten sir John Soane skapade till sin hustrus minne 1815.

(Bilden lånad från https://www.ucl.ac.uk/earth-sciences/impact/geology/london/stpancras/gravestones/soane)

Sir John Soane var under sena 1700-talet, tidiga 1800-talet en inflytelserik arkitekt som bland annat ritade Bank of Englands huvudbyggnad (tyvärr till stora delar riven).
Hans hem är nu museum och jag har siktet på att besöka det under min följande London-resa :).



https://en.wikipedia.org/wiki/Battersea_Power_Station
https://en.wikipedia.org/wiki/Battersea_Power_Station_in_popular_culture
https://en.wikipedia.org/wiki/Giles_Gilbert_Scott
http://www.sherlockology.com/locations/battersea-powerstation
https://www.ucl.ac.uk/earth-sciences/impact/geology/london/stpancras/gravestones/soane

Älskade tegel

Jag är mycket förtjust i tegel. Tegel som är rött/röd-brunt, handslaget och väderbitet. Så jag är mycket svag för det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets industriarkitektur.

På Åland har vi tyvärr inte så mycket som är byggt i tegel, eller överhuvudtaget annat än stock, om vi ser på äldre arkitektur. Så är ju heller inte Åland ett samhälle med stor befolkning eller som levt på så mycket anat än det jord och vatten haft att erbjuda. därav blir de tegelbyggnader som finns och som dessutom inte har försetts med rappning lite mer utmärkande. Ett exempel är St Görans kyrka samt församlingshemmet som båda är byggda i ett vackert rödbrunt tegel. Detta tegel är antagligen från Bäckängs tegelbruk i Lemland, som var igång 1919-1949. Detta lilla tegelbruk, med en förbränning om 90.000 tegel per år, levererade förutom till kyrkobygget även byggmaterial till andra viktiga, stora byggen i Mariehamn under första halvan av 1900-talet, så som stadshuset och sjöfartsläroverket. Numer finns inte så mycket att se vid platsen för själva fabriken, lite övervuxna grunder bland sommarstugor och träd. Men i tiderna var det en aktiv industri som lämnat spår som länge än kommer att synas på Åland. Vid vägen till bruksplatsen finns dock en byggnad bevarad, byggd i tegel från bruket. Ett hus med massor av charm:

Jag kan tänka mig att man använt tegel som blivit över för att bygga detta hus, med tanke på alla olika nyanser av av rött, från riktigt ljus till mörkare, brunskiftande tegel är byggt av material som kanske inte varit så säljbart på grund av just de olika färgskiftningarna. Eller olika bränningsomgångar som samlats på hög efter flera olika bränningar. på en fasad som ska representera en stad, staten eller kyrkan kanske kan tyckas kräver material som är jämn i färgen. Perfekt att man ändå väljer att använda det överblivna materialet (om det är så) till att bygga ett bostadshus som i åländska mått sticker ut.  Det är just sådant här som charmar mig!




http://www.lemland.ax/files/backangs_tegelbruk_web.pdf
http://www.radiotv.ax/formiddax/tegelbruket-i-backang-i-lemland